Alltså, som ni kanske förstått, så har Benjamin nu flyttat till Linköping för att gå i skola där i ett år. Helt ensam och långt borta från hemma. Jag är otroligt kluven och svängig om vad jag tycker om det hela, ibland känner jag mig otroligt stark och positiv och är mest av allt taggad på att klara av den här utmaningen, liksom, fatta om det går? Om jag klarar det här och det går bra klarar jag fan allt! Men det svänger, i nästa minut orkar jag inte ens tänka på hur det kommer att bli. Saknaden, oron. Men jag hoppas att det här ska få mig att bli bättre på en del grejer, som tex. att sluta nojja. Jag tror väldigt lätt att det folk säger inte är sant och att dom inte menar det fullt ut, att lite kritik betyder att man tröttnat, jag vet inte. Otroliga mängder av skit snurrar i min hjärna allt för ofta. Satans nojjighet, jag fattar det inte.
Man växer ju så mycket som person när man går igenom mer eller mindre jobbiga situationer och det här är väl en bra tidpunkt om något att satsa lite! Nu är ju inte heller fallet olycklig kärlek direkt, utan faktiskt en massa saknad från båda håll. Efter tidigare förhållanden har jag lärt mig att det är farligt att bli för fast i varandra, att vara beroende, att bara leva för den andre och utestänga andra. Farligtfarligtfarligt. Om man ska se positivt på det så gör den här situationen att det inte händer! Jag får massor med tid för att fokusera på annat, på mina vänner, på mitt jobb, på mitt sista skolår. Samtidigt blir dom gångerna vi ses troligen mycket mer intensiva och grymma än det blir när man hela tiden ses. Japp, det här kommer gå fint. Det finns ju faktiskt flygplan, och om jag vill, så kan jag ta mig dit på under fyra timmar. Faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar