Jag är så löjligt stolt över mig själv över att ha klarat av att må bra av en relation, med 100 mil emellan, och i ett helt år. Nu när jag ser tillbaka på det kan jag verkligen inte förstå det. Ett år, många flygresor, men aldrig någon riktigt vardag tillsammans.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte oroade mig i våras! Att jag inte tänkte gång på gång att shit, är inte steget för stort mellan 100 mil och några meter? Kommer det inte kännas alldeles för nära? Nu har vi bott under samma tak under en halv sommar och jag kan återigen inte förstå hur bra det kan gå. Hur grymt jävla skönt något kan vara och hur bra man kan trivas. Hur bäst i världen det är att sitta på balkongen i kvällssolen och äta middag och dricka öl tillsammans.
Men det där med hösten skrämmer. Det blev visst inte så nära som vi trodde, det blev visst inte en liten tvåa och hall på samma internat. Det blev plötsligt tre timmar. Inte 100 mil, inte ens nära, men ändå är den där igen. Distansen. I ett år till.
Äh vafan. Vi är så jävla bra på allt vi gör så vad gör ett år till. Fuck problemen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar