”Jag hade inte förstått hur vanligt det är att människor ser den de har behov av att se – ofta den de har behov av att jämföra sig själva med; man är någons fiende, någons räddare, man är en fullständigt ointressant person, man är karismatisk, gåtfull, man håller inne med något, man är hon med de löjliga skorna, hon med de snygga skorna, hon som borde klippa sig, hon som jämt ska dominera, hon som har så bra åsikter, hon som liknar en filmstjärna, hon som liknar mumintrollet. Det var lite hisnande att inse att om jag sa en sak inför tio personer kunde den ha tio olika betydelser, i synnerhet om det jag sa handlade om något som redan var abstrakt eller mångtydigt; till exempel ”jag tror på gud” (Om man säger något vardagligare som ”Jag gillar varmkorv” är risken för missförstånd mindre, men tolkningarna skiftar ändå; till exempel 1, hon är en trist typ! 2, hon är en oansvarig oreflekterande köttätare! 3, hon försöker inte göra sig märkvärdig! 4, hon är som jag! 5, hon snobbar med sin vanlighet! 6, Hon sa det där för att hon tycker att jag äter lyxiga luncher!) Av det här kan man bli oerhört förvirrad och få en stark lust att inskärpa i andra vem man verkligen är och vad man verkligen menar, och när man inser hur svårt det är kan man känna en slags tröst i fenomenet; om jag inte kan bestämma hur andra upplever mig är det heller ingen idé att försöka eftersträva (en illusorisk) perfektion."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar